Helt otroligt, det är ju ändå oktober..

Är nervös för den lille, tycker ju att han äter så mkt sämre, jag hoppas att han är inne i en mindre växt period eller att det är tänder på gång.. Han verkar ju inte sjuk, men jag är en hönsmamma.

Hoppas att jag inte alltid kommer att vara det, att jag nån gång kan släppa taget någorlunda..

Hna växer fortfarande, senaste bvc besöket resulterade i 55 cm o 5800 kg.

Mån-tors 19.00 på tv3 går ett program som heter sjukhuse, för er som inte sett det ännu så är det denna säsongen på US i Linköping.. O där är såklart neonatal avdelningen med.. Elisabeth som jag har för mig är medicinsktansvarig på neo får man följa där. Henne minns vi mer än väl..

Man hade nån gång i veckan läkarsamtal för att checka av o prata om vad spm väntas osv..

Vi minns hennes skånska dialekt som blev lite konstig när man befann sig i linköping o östgöta dialekt.

Men iaf.. Hon frågade oss hur vi mådde o vad vi tänkte. Vi kom fram till att vi gick runt o va oroliga, men det va inget vi pratade med varandra om. För detta vi va oroliga över pratar man inte riktigt om. Hon frågade rakt ut (eftersom hon o många andra läkare på neo är fruktansvärt raka)

-Är ni oroliga för att han ska dö?

Jag kan fortfarande höra hennes röst säga just den meningen.

O vi erkände för varandra o för oss själva att det va mkt detta som vi va oroliga över.

Då svarade Elisabeth.

-Det kommer han inte göra.

O jag minns hur ställd jag blev.. Jag trodde nästan ett tag, eller jag kunde inte riktigt förstå att han skulle få följa med oss hem tillslut. Men det fick han ju.. :)

Känner mig hemsk att jag faktiskt tänkte så..

Jag kommer på mig själv när jag träffar folk att jag pratar, pratar, pratar o pratar.

Träffar ju inge mer på dagarna än Villeman.o honom pratar jag ju inte med på det sättet. Jag behöver komma ut o träffa andra.. Men vågar ju inte riktigt, o våran bvc gupp upphörde. Ville har visserligen redan varit lite förkyld o vi har varit hemma i snart två månader, men nu är det höst o med hösten kommer RS. Bläää.

När det är såhär önskar man att det varit annorlunda. Men jag är glad att jag har Villes pappa, hur skulle det annars gå med att handla om jag inte ska ta med mig honom. Jag kan ju inte heller lämna honom ensam hemma o inte heller knyta fast honom runt en stolpe. Men Ville hade inte varit Ville utan denna resa :)..

Memories..

/Manda