tiden går sjukt fort..
Det är så synd att Ville o Max inte har någon kontakt alls med sin morbror o moster.. Ändå finns dom inte mer än ca 500 m bort. Max har aldrig ens träffat någon utav dom. O han är snart 4 månader. Det är så synd. O tiden går så fort.
Man är sig själv närmast.
Jag vet så väl att de finns de som har det värre. Men man är väl sig själv närmast?. Ett fint o bra uttryck jag fick lära mig o höra denna neo period av en väldigt fin person o ängla mamma.O jag måste få bearbeta o lära mig acceptera det som är fel på mig o satt barnen till världen förtidigt. Jag måste även acceptera att det förmodligen inte blir några fler barn då riskerna är för stora. Jag har vänner utan barn, barn som inte lever, barn med cp skador o ja "normala" barn. O de alla förstår precis hur jag kan känna när jag känner att jag missat nåt o att jag är ledsen över det o att det är nåt med min livmoder som inte vill behålla graviditeterna. Alla dessa vänner vet att jag är glad, men att jag oxå kan va o får vara lite ledsen. Det blir som en liten sorg.Jag är oxå fruktansvärt glad o lycklig o stolt över mina barn som trotts starten inte är eller har varit sjukare. Med Max då så vet vi inte ännu om han kan ha tagit skada av den hjärnblödning han hade i början av sitt alldeles förtidiga liv. O självklart funderar man. Men vi vet att tiden får utvisa o vi vet att det inte går att ändra på. Just nu ligger Max på mitt bröst o sover. Ville somnade precis i sin säng. Så nu är här lungt för ett par aningens trötta föräldrar ;-). Kanske ska ta o göra som barnen. Ta oss en powernap. 
nu börjar det..
Nu kommer alla tankar igen. Trodde verkligen jag kommit över allt o bearbetat det. Men icke. Varför ska just jag få kämpa så..varför ska så mkt konstigt hända mig. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag undrar verkligen. O jag hatar att verkligen aldrig få va normal. Vad är normalt frågar man sig kanske då?! Ja, allt jag inte är..:'(
Föregående inlägg
Med släkt så menar jag inte all släkt.
Tankar
Sitter själv hemma. Eller ja, själv o själv. Små pojkarna är hemma men de sover. Jag glor på tv o känner för att sova, men Max lär vakna när som o är hungrig. Jag tycker om Gislaved. Verkligen. Men ibland blir man bra sugen på att flytta o lämna massor bakom sig. Det känns som att man ska ha o kunna vissa saker för att bli uppskattad här, jag känner mig utstött. Det värsta är att det är släkt det handlar om. Mina vänner vet jag uppskattar mig precis som jag är, det vet jag. O tur är väl det. Nu va datumet satt för dopet. Den 25 maj blir det. Maj som är full av glädje o lite sorg. Maj är månaden både jag o min syster o pappa föddes. Maj är månaden då Våren går över till sommar. Men Maj är även den månad för 17 år sedan min pappa förlorade kampen mot cancer. Närmare bestämt 3 Maj 1996. O jag vet att hur mkt jag än önskar att du kom tillbaka så gör du det inte det. Men jag fortsätter att önska. För jag fattas dig. Mina barn, dina otroligt fina barnbarn fattas dig. Jag har märkt en sak. När jag nu växt upp mestadels utan pappa så har jag på nåt sätt raderat andras pappor. Jag säger ska vi till din mamma istället för föräldrar eller mamma o pappa. Dessutom har jag känt en märklig men fin känsla när jag pratar med barnen om deras pappa. Ville frågar efter pappa o jag vet att jag kan säga -han är i köket. O jag berättar varje dag för dom om dig, min pappa deras morfar. Nehe, nu vaknade Max. Dags för mat.
Mar. 05, 2013
Igår lämnade vi sjukhuset o ja, vi tog med oss våran Max hem. Allt kändes super o dagen kunde inte bli bättre när man är på hemmaplan med hela familjen. Men så kom natten o Ville började hosta o sov inte mkt. Till morgonen hade han 40 graders feber o va väldigt trött. ringa vårdcentralen o Kribbe åkte med Ville dit. Som tur var så var det inte Rs-virus men en annan slags infektion som de tyckte krävde antibiotika. O de rekommenderade oss att inte ha pojkarna tillsammans. Så ja, ännu en gång fick vi lämna iväg.våran stora fina kille. Han har det jätte bra hos farmor o farfar, men jag får ändå så dåligt samvete. Stackars liten som skickas fram o tillbaka. Han är förhoppningsvis hemma snart igen. Så snart penicilinet börjat verka. O så hoppas vi att Max inte hann bli smittat. Jag o Max tillbringade dagen inne i sovrummet för att iaf kanske minska risken för smitta iaf. Men vi får se..
