Jag vet så väl att de finns de som har det värre. Men man är väl sig själv närmast?. Ett fint o bra uttryck jag fick lära mig o höra denna neo period av en väldigt fin person o ängla mamma.O jag måste få bearbeta o lära mig acceptera det som är fel på mig o satt barnen till världen förtidigt. Jag måste även acceptera att det förmodligen inte blir några fler barn då riskerna är för stora. Jag har vänner utan barn, barn som inte lever, barn med cp skador o ja "normala" barn. O de alla förstår precis hur jag kan känna när jag känner att jag missat nåt o att jag är ledsen över det o att det är nåt med min livmoder som inte vill behålla graviditeterna. Alla dessa vänner vet att jag är glad, men att jag oxå kan va o får vara lite ledsen. Det blir som en liten sorg.Jag är oxå fruktansvärt glad o lycklig o stolt över mina barn som trotts starten inte är eller har varit sjukare. Med Max då så vet vi inte ännu om han kan ha tagit skada av den hjärnblödning han hade i början av sitt alldeles förtidiga liv. O självklart funderar man. Men vi vet att tiden får utvisa o vi vet att det inte går att ändra på. Just nu ligger Max på mitt bröst o sover. Ville somnade precis i sin säng. Så nu är här lungt för ett par aningens trötta föräldrar ;-). Kanske ska ta o göra som barnen. Ta oss en powernap.
