tankar
Jag är verkligen expert på att låta tankarna rusa iväg. Man läser om hemska nyheter o plötsligt är det en själv o särskilt barnen som står där. Som den mamman som va ute o gick säkert en helt vanlig promenad med sin lilla bebis i vagn. De blev påkörda o bebisen klarade sig inte. Det kunde varit vem som helst. Det kunde varit jag. Något som ofta snurrar i huvudet är barnens start. Först o främst tänker man på vad som kunde ha hänt o gått fel. Sedan kommer det dåliga samvete som säger att det är mitt fel. Ja, vad ska man säga. Jag har ju inte med mening satt de till världen så tidigt, men det är ändå jag, min kropp som gjort det. O när jag sen tänker på hur lättat jag ändå va när Max va född. Då mår jag riktigt dåligt. Jag satte hans liv på spel för att mitt egna skulle bli lättare? Nej, ännu en gång va det inget jag gjorde med mening. Förlossningen startade ju bara sådär. Men ändå va jag lättad. Det fanns inget jag kunde göra, det va så det blev o så det skulle vara. I en vecka gick jag i den där skyddande bubblan. Jag hade två helt fantastiska pojkar. Äntligen va lillebror här. Som vi hade längtat, men inte tillräckligt länge. Vi kom till Jönköping o verkligheten kom ifatt likaså det.dåliga samvetet. Förlåt Max, förlåt Ville, förlåt pappa Kribbe. Kribbe hade kunnat få en helt annan upplevelse, en som inte hängde på en skör tråd mellan liv o död. Men jag brukar också tänka att detta va meningen, för för att läkare o annat runt i kring ska kunna lära mer så behövs något att lära sig av.Innerst inne så vet jag, att inget av detta är mitt fel, det är bara jag o min kropp.
Kommentarer
Trackback
